Jag läser en bok som heter; Illusionen om Gud skriven av Richard Dawkins.
En bra bok med kloka ord, känns dock som att jag är lite slow mellan varven då jag fasen inte förstår invecklad men klok, ärlig och gör i a f mig glad då jag verkligen inte tror på någon Gud. Väldigt bra exempel.
Douglas Adams;
- Religionens kärna,... är vissa idéer som vi kallar heliga eller något liknande. Vad det betyder är; Här är en idé eller ett begrepp som man inte får säga något kritiskt om. Så är det bara. Varför får man inte de? För att man bara inte får. Om någon röstar på ett parti som man själv inte gillar får man diskutera det så mycket man vill; alla har något argument att komna med men ingen känner sig kränkt av det. Om någon tycker att skatterna bör höjas eller sänkas får han dryfta det så mycket han vill. Men om någon säger; jag får inte röra vid en strömbrytare på lördagar, svarar man; det respekterar jag. Hur kommer det sig att det är fullt legitimt att rösta på labourpartiet eller det konservativa partiet, det republikanska eller det demokratiska, den ena nationalekonomiska modellen kontra den andra, Macintosh istället för Windows - men att ha en åsikt om hur universum uppkom, om vem som skapade universum,... Nej, det är heligt,.. Vi är vana vid att inte ifrågasätta religiösa idéer, och det är mycket intressant att se vilket tumult Richard ställer till när han gör det! Alla blir fullständigt vilda, för sådant får man inte säga. Men när man ser på det rationellt finns det ingen anledning till att idéerna inteska kunna ddebatteras lika mycket som alla andra, utom att vi på något sätt har kommit överens om att man inte ska göra det.

Richard Dawkins skriver en bra mening i sin bok som lyder;
- Som alltid är religionen trumfkortet.
Även;
- Jag vill inte att någon människa ska förolämpas eller skadas för principens skull. Men jag förstår inte varför religionen har fått sådana orimliga privilegier i våra i övrigt sekulära samhällen. Alla politiker måste vänja sig vid att få sitt utseende elakt karikerat, och ingen går ut och slåss för att försvara dem. Vad är det som är så märkvärdigt med religionen att vi beviljar den sådan unik respekt? Som H.L Mencken sade; - Vi måste respektera vår nästas religion, men enbart i den bemärkelse och i den utsträckning som vi respekterar hans teori om att hans fru är vacker och hans barn intelligenta.

Även;
- Alltsammans är bara skamlöst lurendrejeri.

Även;
- För min del spelar olikheterna mindre roll än likheterna.

Benjamin Franklin;
- Fyrar gör mer nytta än kyrkor.


Jag tycker att det här med religion och Gud är så löjligt! Hur i helvete kan man tro på något utan några som helst bevis?! Jag har aldrig förstått de och kommer aldrig att göra de. Vilken värd lever de i, de som ägnar sitt liv åt att tro på nåt så löjligt som en saga?! För mig är det en saga, en saga som manipulerar folk till att tro på Gud. Jag håller mig ifrån allt som har med Gud och kyrkan att göra. Jag är tyvärr döpt och jag känner en viss besvikelse över att min mamma och pappa tog de valet ÅT mig när jag bara var en liten bebis. Jag tycker att varje individ själv ska få välja, när de verkligen förstår vad det innebär. Mina barn är inte döpta, de får välja själva sen när de blir större. Givetvis får de döpa sig men det är viktigt att man vet varför man gör det. Jag och min man gifte oss borgerligt och det var hur fint som helst. Jag skulle givetvis aldrig strunta i att gå på bröllop, dop eller begravning för att det innefattar en kyrka eller en massa prat om Gud, o hans moster. Jag har varit på både bröllop, dop och begravningar, sen är det ju så att jag kan tycka att det är onödigt att blanda in kyrkan och pratet om Gud om man inte är troende. Men jag respekterar deras val och om dom betyder mycket för mig får inte Gud pratet och kyrkan få stå i vägen. Jag har gått ur svenska kyrkan och önskar att jag aldrig nånsin bidragit med pengar till dem. Jag kan dock tycka att kyrkor kan vara vackra och mäktiga, men det är ju själva byggnaden, det har inget med Gud och Jesus på korset att göra.
Jag minns att jag gick på Kyrkans barntimmar som barn, ca 6-7 år var jag. Vi satt i en ring och sjöng psalmer och vi skulle rita Jesus på korset. Jag minns så otroligt väl hur illa det kändes i mig när de sjöng dessa psalmer, det liksom värkte inom mig. När vi skulle rita Jesus på korset så ritade jag döskallar på korset. Jag minns hur jag hatade det där stället och VARFÖR satte min mamma mig där, vi var och är inte ens troende, inte ens en gnutta!! Jag skulle aldrig sätta mina barn på Kyrkans barntimmar eller låta dom sjunga i en kör där de sjunger psalmer,.. Aldrig!! Om mina barn skulle komna hem och verkligen tro på det där tramset om Gud, fine, jag respekterar deras tro om det verkligen förstår, att ingen lurat på dem och om de inte tänker pracka på mig allt prat. Jag är väldigt noga med att barnen ska få välja själva. Jag tror att på så sätt blir det mer självsäkra och trygga i sig själva. Min stora dotter tjatade om hål i öronen när hon var 3 år, då föreslog jag att hon fick det när hon fyllde 4 år om hon fortfarande ville. Då hade jag ett år på mig att förklara att det gör ont och att man inte får pilla. Jajamensan, när hon fyllde 4 år så ville hon fortfarande ta hål i öronen och så blev de. Det var hennes val och vilja men jag lät henne ändå tänka efter innan hon gjorde sitt slutgiltiga val.

Ciao