Jag förstår inte. Senaste veckorna har jag blivit så sänkt o ledsen när jag läser. Förmodligen väcker de tankar o minnen. Ångesten kryper fram o jag känner hur hjärtat slår fortare o att andningen blir snabbare.
Just nu kom jag att tänka på; vänner.
Jag va 3 1/2 när jag flyttade med min mamma från Åkersberga till Eskilstuna. Hade väl inte direkt några vänner då i o me min unga ålder. De jag minns från den tiden kring relationer är min goa fröken på dagis som hette Eva. Henne minns jag såå väl. O vill ni höra nå sjukt o skoj?! Jag arbetade påen gförskola i Rydbo, mitt första riktiga jobb och jag var 18 år. De va en äldre kvinna där som jag tyckte mycket om o fick en varm känsla inom mig när jag var kring henne. Jag kände såå igen henne. Eva frågade mig vart jag va ifrån o när jag berättade visade de sig att de va min fröken Eva. De va så kul o jag vart Såå glad o på nåt vis kändes de som att en bit av de stora pusslet hittat sin plats. Jag kände mig hel. Som om pusslet var mer nära klart än nypåbörjat. Eva va inte direkt poppis på jobbet. De tyckte hon va gnällig o tjurig o visst, hon va speciell o hon visste va hon ville. Men vår relation va så fin! De vart som om jag hittat min mormor. Vi satt ute på stubbarna på dagisgården intill skogen o drack O'boy med barnen o jag bara njöt. Njöt av att vistas kring Eva o njöt av hennes blickar o leenden när vi hängde o mindes tillbaka när jag själv var barn o hon va min fröken. O då ska ni veta att jag inte har mycket minnen alls från förr. Jag slutade där sen o de va bra tungt att lämna henne men jag stod inte ut me de andra kärringarna som tisslade o behandlade mig som skit för att jag var rektorns sons tjej. Usch!! Aja, nu va de ju inte de jag skulle skriva. Kom på de nu när jag skrev.
Alltså, Jag var 3 1/2 när jag vart Eskilstunabo o gick hos en dagmamma o lekis o fritids. Visst hade jag vänner men inga riktiga vänner. De kom o gick o idag förstår jag att de berodde på mig. Om man säger så här, jag o min bror o mamma hade lämnat Åkersberga där vi bott med min pappa. En pappa som söp o inte direkt fanns där för oss. Han jobbade o söp o mamma o pappas relation va kass o de måste ha satt sina spår + att mamma hade träffat en ny man väldigt fort som också hade två barn. Mannen mamma träffat började tidigt,.... "trakassera" mig!! Mer än så behöver jag inte säga. Så när jag va liten o de va dags för kompisar va jag nog rätt trasig o ledsen o mådde skit!!! O de va svårt att behålla kompisar o så. Jag mådde skit o de gör så ont när jag ser tillbaka o ser mig själv framför mig, lilla jag med lockigt vitt hår, blå ögon o alltid med ett leende på läpparna,.. Att jag mådde så dåligt o att när jag tillslut öppnade mig som 7 åring, trodde ingen mig!!!! Jag va ensam, besviken o otrygg. Jag bodde me de otrygga, jag bodde med ett monster. Jag ska försöka att inte gråta nu,...
I a f,... När jag va 15 år o levt rövare o verkligen varit busig (eller som min man o mina vänner säger; - Du va kriminell) så flyttade jag till min alkoholiserade pappa i Åkersberga som jag träffat på jular, somrarna o så. Men när man va där jobbade han på tomten o drack o jag ville inget hellre än att vara med min pappa. Jag ville sitta i hans knä o jag ville bara känna mig älskad o trygg. När jag flyttade dit som 15åring o avbröt mina relationer med mina vänner o då hade jag väldigt många o några som jag verkligen tyckte om, gick min kropp, min själ i kras! Jag valde inte att flytta dit, jag hade inget val! De va min mamma som åter igen sköt bort mig o sa att jag fick bo hos min pappa. Samma dag, efter mötet på soc, satte jag mig i pappas bil o flyttade till Åkersberga. Till han o hans nya tjej/fru som inte tyckte om mig alls. Huset va fallfärdigt o jag sov på en tunn madrass medan pappa o frun sov i en hästenssäng. Lång historia kort; under tiden som jag bodde där bråkade de mycket o jagsskulle lära känna nya vänner o de va definitivt inte lätt, att komma in i gäng som ny!! Hua. Pappa o frun betedde sig som svin mot varandra o bråkade o slogs o jag rymde o va borta i tre veckor o när jag väl gav upp o kom hem till pappa med svansen mellan benen, tog de en vecka innan jag fick stryk. Pappa misshandlade sin fru o polisen kom då o då o kompisar från skolan hade sett när polisen satte min pappa i polisbilen. De va en tuff tid. Jag hamnade på ett jourhem o mitt under min vistelse där, separerade pappa o frun men de bodde fortfarande ihop. Pappa vart av med jobbet o jag får ett samtal från min storebror som säger att pappa flyttat till Småland, till farmor o farfar. Jisses va ensam jag kände mig. Meningen va ju att jag skulle flytta hem till pappa igen o här satt jag, ensam på ett jourhem o visste inte vart jag sen skulle bo. Familjen placerade mig där o de kändes tryggare, inte tryggt men tryggare. Aja orkar inte skriva mer om de. Hoppar år framåt. När jag va 22 år o hade fått barn för 3 månader sen sa jag upp mig på mitt jobb i Åkersberga o flyttade till Eskilstuna där min mamma o lillasyster som by the way hade lämnat sin man(monstret) nåt år innan. Jag hade fått många fina vänner i Åkersberga, vänner som jag känt ett par år o vissa hade jämnåriga barn som min dotter. O så flyttar jag,... Igen!! När jag lyckats få riktiga vänner o nu lyckats inte känna mig som den nya i gänget eftersom jag känt dom ett tag. Fy fan!! Stod där i Eskilstuna med en tre månadersbaby på höften, ensamstående o bosatt hos mamma,.. Skämdes?? Ja de gjorde jag!! De tog tid innan jag fick nya vänner. Visst hade jag NÅN att hänga me, men de va mest tidsfördriv. Träffade min nuvarande man o fick en till knodd o visst vänner har jag men tid för att behålla dem,... Nja, de finns det inte o jag känner mig lixom ny, ny i gänget. Jag har fått lära känna nya vänner gång på gång o de suger att inte ha någon som jag känt ett tag o som inte får mig att känna mig ny. De va hit jag skulle komma. De tog en stund. De jag menar är att jag saknar vänner, vänner man känt ett tag o som man träffar då o då. Mina vänner idag träffar jag extremt sällan o jag har till o me dragit mig ur vissa vänskapsrelationer både för att jag inte orkar engagera mig för de tar så mycket energi o för att jag känner mig ny o,... Äh jag vet inte. Jag saknar vänner, vänner som man verkligen inte släpper o som man orkar träffa o som kommer över då o då o som förstår mig. Jag har vissa fina vänner de har jag. Men jag är kass på att behålla dem då jag drar mig undan.
Punkt