De va riktigt illa med mig faktiskt. De ä va jag tror idag, då jag är mkt klokare.
De va en tuff tid hur som helst, bortsett från febern.
Jag fanns o jag ändå fanns inte.
Jag klarade inte av att bo under samma tak som fosterfamiljen o jag bad soc om en egen så kanske relationen mellan mig o fosterhemmet ändå kunde funka. Men icke. Jag skrevs ut som 17åring o bodde i bil o lite där jag fick plats. Jag gick gymnasiet o plyggade upp mina betyg(andra året) o jobbade extra under jul på min praktik, en frisersalong i Täby centrum.
Jag flyttade tillslut in till den här killen, idiotnummer 1, med han o hans bror o mamma. Han o jag flyttade sen till eget när jag va 18 år, hade fått jobb på förskola o hoppade av skolan när de sa att jag för tredje året skulle läsa upp mina betyg. Kassa lärare. De va ju inte direkt nån nyhet att jag hade extremt svårt med siffror. De andra ämnena gick ju hur bra som helst. Jag fick jobb på förskola som sen efter nån månad blev fasttjänst o så också för min dåvarande. Livet kändes ändå rätt så bra. Vi bodde i en trea o de va jag som känade pengar o inte va de mkt, men men. Jag skötte mitt jobb, tillskillnad från han. Om inte hans mamma varit chef hade han förlorat jobbet inom nån månad. Tror han jobbar där än idag o jag va då 18 o idag är jag 28.
De va tufft att leva med en liten pojke som över huvudtaget inte kunde ta hand om sig själv eller de omkring sig, jobb o bostad.
Jag fick dadda me han som ett barn i nästan 3 år. Sen drog jag. O åter igen fick jag bo där jag fick plats o bodde i bil. Jag hade en väska som jag flyttade med mig men jobbet hade jag kvar o hur än jävla jobbigt de va o hur dåligt jag mådde, så jobbade jag heltid. Visst va jag sjukskriven då o då. O om jag inte varit de vette fåglarna va som blitt av mig idag. The end