Idag har jag o min man hållt ihop i 6 år.
Woohoo.
Tiden går såå fort.
Aldrig kan jag tänka mig att leva utan honom.
Tror verkligen att vi är bra för varandra.
Jag älskar honom massor o är såå stolt över honom

Nåt jag har funderat på, o jag är säkert inte ensam.
Om personer med mkt klirr i plånboken skulle skänka en slant till flyktingarna, de hemlösa, forskningar,... Då skulle nog världen se heelt annorlunda ut!
De som har så pass mkt pengar att de kan bidra med en slant, en slant vi andra inte kan bidra med, då tror jag verkligen att de skulle se annorlunda ut för flyktingarna, hemlösa o för forskningarna(cancerfonderna and so on) De skulle nog märkas mera, än att vi som inte har de så fett skänker en 50lapp hit o en hundring dit.
Jag menar absolut inte att man inte ska skänka bara för att man inte har de så fett, det är ju jätte generöst o fint av dem som bidrar o tar från sin tunna kassa för att hjälpa andra. Men de tar mkt längre tid förns man märker nån skillnad.
Tänk själv, om 10 personer skänker en hundring då blir de ju 1000,
Om 10 personer skänker 1000 kr då blir de 10000 kr,
Tänk om de väldigt rika skulle skänka
10 000 kr eller de ännu rikare, 100 000 kr,...

Idag ska jag vabba min dotter. Hon mår bättre men de är klart hon ska va hemma. Hon ska ju va helt frisk när hon går tillbaka till skolan. Visst är de jätte segt o tråkigt att vabba, o framför allt när barnet verkar piggt.
Vi har inte så mkt att göra här hemma, har få o dåliga tvkanaler, kan inte visa film via datorn, kan inte dra iväg nånstans,..
Tänkte svänga förbi affären när vi lämnat sonen. Då köper vi varsin tidning, bl a.
I morn, om dotter mår bättre, ska vi ha sista mötet på familjerätten, sen är de dags att lämna in utredningen ang min mans adoptionsönskan. Sen är de upp till nämnden. Kan dock hända att vi behöver sitta med dom o berätta så de får höra från oss själva. Åh jag hoppas vi slipper de. De vore ectremt jobbigt!!
Men J på familjerätten tänker föreslå adoption. De känns ju tryggt i a f. Så i november får vi veta o då ska vi ha kalas. Det blir tårta, ballonger o våra nära o kära får komma o fira med oss.

De va riktigt illa med mig faktiskt. De ä va jag tror idag, då jag är mkt klokare.
De va en tuff tid hur som helst, bortsett från febern.
Jag fanns o jag ändå fanns inte.
Jag klarade inte av att bo under samma tak som fosterfamiljen o jag bad soc om en egen så kanske relationen mellan mig o fosterhemmet ändå kunde funka. Men icke. Jag skrevs ut som 17åring o bodde i bil o lite där jag fick plats. Jag gick gymnasiet o plyggade upp mina betyg(andra året) o jobbade extra under jul på min praktik, en frisersalong i Täby centrum.
Jag flyttade tillslut in till den här killen, idiotnummer 1, med han o hans bror o mamma. Han o jag flyttade sen till eget när jag va 18 år, hade fått jobb på förskola o hoppade av skolan när de sa att jag för tredje året skulle läsa upp mina betyg. Kassa lärare. De va ju inte direkt nån nyhet att jag hade extremt svårt med siffror. De andra ämnena gick ju hur bra som helst. Jag fick jobb på förskola som sen efter nån månad blev fasttjänst o så också för min dåvarande. Livet kändes ändå rätt så bra. Vi bodde i en trea o de va jag som känade pengar o inte va de mkt, men men. Jag skötte mitt jobb, tillskillnad från han. Om inte hans mamma varit chef hade han förlorat jobbet inom nån månad. Tror han jobbar där än idag o jag va då 18 o idag är jag 28.
De va tufft att leva med en liten pojke som över huvudtaget inte kunde ta hand om sig själv eller de omkring sig, jobb o bostad.
Jag fick dadda me han som ett barn i nästan 3 år. Sen drog jag. O åter igen fick jag bo där jag fick plats o bodde i bil. Jag hade en väska som jag flyttade med mig men jobbet hade jag kvar o hur än jävla jobbigt de va o hur dåligt jag mådde, så jobbade jag heltid. Visst va jag sjukskriven då o då. O om jag inte varit de vette fåglarna va som blitt av mig idag. The end

Jag har varit hängig ett par dagar, förra helgen o så igår igen. Kroppstempen höjs o då reagerar jag, minsta lilla o jag känner mig jätte dålig.
Kommer ihåg en gång, jag va 17 år o hade precis börjat träffa en kille, idiotnummer 1 som jag kallar honom.
Jag o min tjejjompis E va hemma hos hennes date K, o så va idiotnummer 1 där. De va vinter o jag åkte på nån REJÄL förkylning eller nåt. Idag tror jag att jag fick lunginflammation eller nåt,..
I a f, jag o idiotnummer 1 låg i pappans säng o plötsligt blev jag jätte sjuk. Jag yrade som F, sa att jag o han va som pärlor osv. Han blev på riktigt rädd för mig.
K's pappa som ville komma hem o sova i sin säng förstod ju att han inte kunde skicka ut mig i de tillståndet jag va. De andra festade o jag sov o svettades så sängen va dyngsur. Jag skämdes ju så in i helvete, va ju så förtjust i den här killen o ville inte svettas så här mycket o va så här dålig. Kommer ihåg hur jag draar mig ut genom sovrummet, genom vardagsrummet o in i badrummet för att duscha av mig. De kvittade för tjoff så va jag dyngsur igen. Jag hostade KONSTANT o då menar jag verkligen KONSTANT i flera månader. Jag hade så ont av hostan o idag inser jag ju att jag verkligen skulle ha ringt en doktor. Men på denna tid va mitt liv verkligen inte en dans på rosor. Jag höll på bryta med mitt fosterhem o jag bodde där jag kunde o där jag fick. Jag hade inga pengar o snart blev jag bostadslös då soc skrev ut mig o jag hade INTE fyllt 18.
Jag hade 40/41 i temp o jag brukar ligga på 36 o kommer jag liite över 37 så mår jag skit. Då kan ni ju fatta hur dålig jag va!!
Kommer så väl ihåg hur denna hosta plågade mig så länge. Kunde inte göra nåt utan att hosta o hosta o hosta