De gör så ont!
Kan inte förstå att han är borta!!
Jag känner mig tom, vill bara gömma mig o försvinna!
Min älskade Moffa, hur ska jag kunna klara de här??!!
Jag kan inte sluta tänka på honom o jag ser han framför mig hela tiden.
Tårarna rinner, om inte utanpå så inuti.
Jag är glad över den tid jag fått med honom, både som barn o som vuxen. Jag är glad att jag ägnat honom så mkt tid när han va sjuk. Det va viktigt för mig att han visste hur älskad han va. De tror jag han visste. De sista personerna i familjen han såg va mig, min man o min lillasyster.
De va ett tungt möte, han va så svag o så trött.
Jag vill inte att de ska va sant! Jag vill att han ska leva.
Om de gör så här ont nu, hur känns de då när min mor går bort??!!
Usch!!
Vågar man älska?!