Nåt jag tänker på ibland.
Är man mindre värd för att man inte är hälsosam, tränar o tar hand om sin kropp?
Känns som att den tränade o hälsosamma ser ner på de som är mindre tränade, kanske inte alls tränade.
Jag har gått upp i vikt o de stör mig som fan o jag vet att om jag motionerar så går jag väl ner lite. Jag tror att mycket av min viktuppgång beror på att jag inte snusar längre. Har läst på o tydligen går man upp i vikt när man slutar röka eller snusa, kroppen förändras.
Jag har i morn hållt upp i 1 månad o 2 veckor. Woohoo
Jo igår satt jag hemma hos en vän o vi tittade på kort från förr o nu. Då kom kort upp på henne när hon va tränad o fit. Riktigt ordentligt!!
I den stunden kände jag mig extremt ful o förut kunde jag tycka att jag va snygg förr, fast jag inte va tränad o fit, men i denna stund började jag starkt tvivla på om jag va de.
Min gravida förra tränade vän, är inte elak o pikar mig på nå vis. Inte alls!! De är väl min egna rubbade självbild!!
Jag har alltid alltid älskat tränade kroppar, dock inte tränade manskroppar(hatar galna kosjukan) men alltid velat ha en tränad o fit kropp. Blir rätt så bred när jag tränar, vet de eftersom jag tränade som yngre.
Men jag skulle vilja gå all in!!
Då ska kosten ses över o jag vill fokusera på hälsan, de kan hjälpa när man känner nikotinsug,..
Men jag vill inte få hjälp av min gravida vän som längtar tills att få pumpa när barnet kommit ut.
Jag vill lixom inte känna mig fet o fånig o ha noll koll på träning.
Jag vill gärna ha hjälp o hon är väl eg den perfekta att ta hjälp av.

Men hur ska jag klara av att komma över den höga o vassa trösken???!!!

Igår blev jag uppringd av min kontakt på psyk. Nu finns de plats för mig på Enebacken. De är ett rehabiliteringscenter.
Jag börjar den 26 o de är måndagar 2 timmar o torsdagar 2 timmar. Det är en början till arbetslivet. Sen är de tänkt att jag ska arbetsträna 1 år.
Hoppas nu att min nya läkare som jag aldrig träffat är reko o bra o att min nya kontakt på försäkringskassan är reko o bra. Annars slängs jag väl in på arbetsförmedlingen o ska söka jobb,.. De blir inte bra.
Jag ser fram emot att komma in i rutiner, även om de är 2 timmar 2 gånger i veckan o inte ger en lön. Det är en början o i o m att vi ska flytta o bara de blir en stor ny grej för oss som kommer ta tid att komma in i, så är det ju jätte bra att jag får chans att sakta komma in i rutiner o sen så småningom i arbetsträning, istället för att kastas ut på jobb o har precis flyttat,..
Jag har ingen aning om vad jag vill med mitt liv inom arbete. Jag blir så förvirrad o rädd när jag tänker på de. Jag vill släppa se, de kan ju typ ta 1 år tills jag ska börja arbetsträna lixom. Aja, vi får se hur de går

Idag har jag o min man hållt ihop i 6 år.
Woohoo.
Tiden går såå fort.
Aldrig kan jag tänka mig att leva utan honom.
Tror verkligen att vi är bra för varandra.
Jag älskar honom massor o är såå stolt över honom

Nåt jag har funderat på, o jag är säkert inte ensam.
Om personer med mkt klirr i plånboken skulle skänka en slant till flyktingarna, de hemlösa, forskningar,... Då skulle nog världen se heelt annorlunda ut!
De som har så pass mkt pengar att de kan bidra med en slant, en slant vi andra inte kan bidra med, då tror jag verkligen att de skulle se annorlunda ut för flyktingarna, hemlösa o för forskningarna(cancerfonderna and so on) De skulle nog märkas mera, än att vi som inte har de så fett skänker en 50lapp hit o en hundring dit.
Jag menar absolut inte att man inte ska skänka bara för att man inte har de så fett, det är ju jätte generöst o fint av dem som bidrar o tar från sin tunna kassa för att hjälpa andra. Men de tar mkt längre tid förns man märker nån skillnad.
Tänk själv, om 10 personer skänker en hundring då blir de ju 1000,
Om 10 personer skänker 1000 kr då blir de 10000 kr,
Tänk om de väldigt rika skulle skänka
10 000 kr eller de ännu rikare, 100 000 kr,...

Idag ska jag vabba min dotter. Hon mår bättre men de är klart hon ska va hemma. Hon ska ju va helt frisk när hon går tillbaka till skolan. Visst är de jätte segt o tråkigt att vabba, o framför allt när barnet verkar piggt.
Vi har inte så mkt att göra här hemma, har få o dåliga tvkanaler, kan inte visa film via datorn, kan inte dra iväg nånstans,..
Tänkte svänga förbi affären när vi lämnat sonen. Då köper vi varsin tidning, bl a.
I morn, om dotter mår bättre, ska vi ha sista mötet på familjerätten, sen är de dags att lämna in utredningen ang min mans adoptionsönskan. Sen är de upp till nämnden. Kan dock hända att vi behöver sitta med dom o berätta så de får höra från oss själva. Åh jag hoppas vi slipper de. De vore ectremt jobbigt!!
Men J på familjerätten tänker föreslå adoption. De känns ju tryggt i a f. Så i november får vi veta o då ska vi ha kalas. Det blir tårta, ballonger o våra nära o kära får komma o fira med oss.

De va riktigt illa med mig faktiskt. De ä va jag tror idag, då jag är mkt klokare.
De va en tuff tid hur som helst, bortsett från febern.
Jag fanns o jag ändå fanns inte.
Jag klarade inte av att bo under samma tak som fosterfamiljen o jag bad soc om en egen så kanske relationen mellan mig o fosterhemmet ändå kunde funka. Men icke. Jag skrevs ut som 17åring o bodde i bil o lite där jag fick plats. Jag gick gymnasiet o plyggade upp mina betyg(andra året) o jobbade extra under jul på min praktik, en frisersalong i Täby centrum.
Jag flyttade tillslut in till den här killen, idiotnummer 1, med han o hans bror o mamma. Han o jag flyttade sen till eget när jag va 18 år, hade fått jobb på förskola o hoppade av skolan när de sa att jag för tredje året skulle läsa upp mina betyg. Kassa lärare. De va ju inte direkt nån nyhet att jag hade extremt svårt med siffror. De andra ämnena gick ju hur bra som helst. Jag fick jobb på förskola som sen efter nån månad blev fasttjänst o så också för min dåvarande. Livet kändes ändå rätt så bra. Vi bodde i en trea o de va jag som känade pengar o inte va de mkt, men men. Jag skötte mitt jobb, tillskillnad från han. Om inte hans mamma varit chef hade han förlorat jobbet inom nån månad. Tror han jobbar där än idag o jag va då 18 o idag är jag 28.
De va tufft att leva med en liten pojke som över huvudtaget inte kunde ta hand om sig själv eller de omkring sig, jobb o bostad.
Jag fick dadda me han som ett barn i nästan 3 år. Sen drog jag. O åter igen fick jag bo där jag fick plats o bodde i bil. Jag hade en väska som jag flyttade med mig men jobbet hade jag kvar o hur än jävla jobbigt de va o hur dåligt jag mådde, så jobbade jag heltid. Visst va jag sjukskriven då o då. O om jag inte varit de vette fåglarna va som blitt av mig idag. The end

Jag har varit hängig ett par dagar, förra helgen o så igår igen. Kroppstempen höjs o då reagerar jag, minsta lilla o jag känner mig jätte dålig.
Kommer ihåg en gång, jag va 17 år o hade precis börjat träffa en kille, idiotnummer 1 som jag kallar honom.
Jag o min tjejjompis E va hemma hos hennes date K, o så va idiotnummer 1 där. De va vinter o jag åkte på nån REJÄL förkylning eller nåt. Idag tror jag att jag fick lunginflammation eller nåt,..
I a f, jag o idiotnummer 1 låg i pappans säng o plötsligt blev jag jätte sjuk. Jag yrade som F, sa att jag o han va som pärlor osv. Han blev på riktigt rädd för mig.
K's pappa som ville komma hem o sova i sin säng förstod ju att han inte kunde skicka ut mig i de tillståndet jag va. De andra festade o jag sov o svettades så sängen va dyngsur. Jag skämdes ju så in i helvete, va ju så förtjust i den här killen o ville inte svettas så här mycket o va så här dålig. Kommer ihåg hur jag draar mig ut genom sovrummet, genom vardagsrummet o in i badrummet för att duscha av mig. De kvittade för tjoff så va jag dyngsur igen. Jag hostade KONSTANT o då menar jag verkligen KONSTANT i flera månader. Jag hade så ont av hostan o idag inser jag ju att jag verkligen skulle ha ringt en doktor. Men på denna tid va mitt liv verkligen inte en dans på rosor. Jag höll på bryta med mitt fosterhem o jag bodde där jag kunde o där jag fick. Jag hade inga pengar o snart blev jag bostadslös då soc skrev ut mig o jag hade INTE fyllt 18.
Jag hade 40/41 i temp o jag brukar ligga på 36 o kommer jag liite över 37 så mår jag skit. Då kan ni ju fatta hur dålig jag va!!
Kommer så väl ihåg hur denna hosta plågade mig så länge. Kunde inte göra nåt utan att hosta o hosta o hosta

Idag har jag bara legat i vår nya säng o glott på filmer, 3 stycken blev de. Mad Max. Blue Jasmine. Kyss mig.
Vi köpte nämligen igår en ny sängram, madrass, kuddar, överkast o lite smått o gott.
Jätte skön säng har vi nu!!
Svårt att slita sig ifrån den.

Har köpt en vagn o tillhörande bilstol till mina gravida vänner. Fick extra pengar o då passade jag på. Har även köpt lite kläder, spjälskydd, kudde, täcke osv. Nu får jag hålla tillbaka lite. Får vänta till bebisen kommer. Men nu har de verkligen så de klarar sig. Mina fina vänner. Jag hjälper hellre mina vänner o behövande här i Sverige, än utlandet. Så är de faktiskt. Eg vill jag ju hjälpa hela världen. Om nån har de svårt på nåt sätt har jag jätte svårt att sluta tänka på de o hur jag kan hjälpa till. Men har bestämt mig för att kunna hjälpa de nära mig. Antingen vänner, fattiga familjer eller bara personer, hemlösa osv. Barn är viktiga för mig. Alla barn ska ha de så bra de bara går. De formas ju som barn. De är när de är barn som de formas till de vuxna människor de kommer att bli. O startar de bra finns de stor chans till att de fortsätter så