Jag sitter i min soffa o gråter. Gråter över min Moffa. Gör så jävla ont!!! Mitt i barnens tandborstning kom de över mig. Jag vill bara försvinna en stund. Vill bara hålla om honom. Vill smörja hans nariga händer o fika med kaffe o blondies. Det är som att min egen pappa har lämnat mig. Han var min pappa. Den bästa dessutom. Vi har äntligen fått tag på ett hus att hyra o inte finns du här o kan glädjas åt de med oss. Min Mommo lever nu själv i den lägenhet ni bott i tillsammans i över 20 år. Det gör ont att komma dit o se din fotölj tom, hela lägenheten ekar

Sorry att jag inte skrivit på ett tag. Har varit så mkt bara.
Min Moffa är borta o de gör så ont samtidigt som jag har så mkt annat att tänka på, fokuset läggs på annat. Klart jag tänker på honom o jag gråter mellan varven.
Min dotter började på fritids i tisdags, dagen efter begravningen, hon fastnade direkt för skolan o jag är otroligt imponerad över vissa saker.
Vi har hittat ett torp som förtrollat mig o min man. Vi får hyra de men de finns en hel del att göra. Ska prata med ägaren i veckan.
Hus går framför hysvagn/camping.
Så trött på skitsnacket o du får inte gö de o inte så o ajabaja,... Usch!!
Jag o min man vill ut i skogen o här har vi chansen. Så jag kan inte tänka på så mkt annat än torpet.

På måndag är de begravning. Kommer bli tufft o blött. Min Moffa, min älskade Moffa är nu borta o jag får aldrig mer höra hans skämt, hans berättelser eller hans skratt. De skär i mitt hjärta när jag tänker på de. Tack o lov att jag har fina minnen i a f. Massor!! Min Moffa va som min pappa. De va han verkligen. Känner mig ensam utan honom.

De gör så ont!
Kan inte förstå att han är borta!!
Jag känner mig tom, vill bara gömma mig o försvinna!
Min älskade Moffa, hur ska jag kunna klara de här??!!
Jag kan inte sluta tänka på honom o jag ser han framför mig hela tiden.
Tårarna rinner, om inte utanpå så inuti.
Jag är glad över den tid jag fått med honom, både som barn o som vuxen. Jag är glad att jag ägnat honom så mkt tid när han va sjuk. Det va viktigt för mig att han visste hur älskad han va. De tror jag han visste. De sista personerna i familjen han såg va mig, min man o min lillasyster.
De va ett tungt möte, han va så svag o så trött.
Jag vill inte att de ska va sant! Jag vill att han ska leva.
Om de gör så här ont nu, hur känns de då när min mor går bort??!!
Usch!!
Vågar man älska?!

Fick samtalet idag, de fruktade samtalet. Moffa har nu dött, han har somnat in. Tårarna rinner o de värker inom mig. Kan inte förstå, de känns så overkligt. Jag är ställd o paff

Ok så här är de. Jag slutade med Ritalin för ca 2 månader sen o jag har tänt till snabbt o blivit förbannad flera gånger med bara nån dags mellanrum. Jag undrar om de hänger ihop med medicinen. Jag vet inte men usch så obehagligt det är att bli så där arg o ba tända till på direkten. En granne här på campingen kom en morgon o påstod att jag kallade hennes fru för häxa, vilket jag inte gjort. Jag fick inte en syl i vädret, fick ingen chans att försvara mig. Han hade bestämt sig för att så va fallet. PANG!! Jag hööjer rösten o skriker på honom att jag inte alls kallat henne för häxa. Jag pekar tillslut mot utgången o ber honom sticka, sen flyger resten av min smörgås efter honom. Jag kokade jäävligt länge efteråt, hela dagen o även dagen efter. Sen har en gubbe på campingen gått på mig om att vi inte ska ha vår katt på campingen, han använder sådan ton jag HATAR o reagerar på! Jag höjer rösten o säger att jag inte tagit ut katten om det stått i reglerna, men det stod inget om katter alls, vilket jag sa. Då börjar han driva med mig o jämföra med en tiger. MORR!! Shit va de kokar o shit va de inte vill släppa. Visst har jag blitt arg förrut men inte att jag tänt till så här snabbt o inte så här ofta. När jag va yngre i s f.

Sen en jävligt jobbig grej.
Moffa åkte in med ambulans idag. Han ligger på en avdelning för de som i princip bara väntar på döden. Han kan knappt prata, jätte glömsk, benen bär inte alls o nu är även armar o händer helt slappa o svaga.
Jag har grinat ett antal gånger idag. Jag o min man åkte upp o de va jävligt jobbigt att se han så sjuk. Har inte kunnat koppla av alls o humöret går upp o ner. Drar mig undan. Ligger i vagnen o löser korsord o håller på med mobilen medan de andra spelar o tar nån öl. Jag drar mig undan för att jag orkar inte o jag vill va lite ensam. Tänker på min moffa hela tiden o blir helt knäpp när jag tänker på att han en gång inte finns mer. Att han är borta för alltid. Han gråter o man vet inte vad man ska prata om för han grinar o blir så ledsen. Fruktansvärt!!! Just nu skulle jag bara vilja va helt själv o bara få va, försvinna. Det är så jobbigt med moffa o min son får såna utbrott o tjafsar så jag blir tokig, jag blir lam

Här om dagen fick jag åka in akut efter att ha tagit en morfinsupp o fått så in i helvete ont i magen o mådde skit. Grannarna såg mig ligga o kviida! Min man körde in mig medan grannarna tig2hand om barnen o hunden. Fick armband direkt o en säng. Prover togs o ekg,... Men som vanligt hittades inget. Men jag ska inte ta dom någe mer! Asså jag hade så ont! Kunde inte se vem som va framför mig, va väck o öm! Gick o la mig runt kl 19 o va helt färdig efter ha haft ont sen tidig morgon

Igår fick jag frågan om jag ville bli Gudmor/Fadder till en av mina vänners bebis som kommer i November.
Sjäälvklart skrek jag, kramade om Anna o börja grina. De är en stor grej, tar verkligen på mig rollen.
Sen så är min älskade vän Maria gravid o får närsomhelst. Den ungen älskar jag redan o har köpt kläder, skor, leksaker o virkat filt o snutte.
Den bebisen kommer jag verkligen att låna. Jag har känt Maria sen hon va 9 år o nu ska hon bli mamma o jag får äran att följa bebisens uppväxt.
Så roligt med bebisar!!